Att sitta på bussen en mörk novembermorgon på väg till jobbet, du är trött, alla på bussen är trötta, du har åkt samma buss hundra gånger förut, du sitter på samma plats, alla sitter på samma plats, utanför fönstret passerar samma vy, allt är välbekant. Eller att klockan tre på natten stå på ett fabriksgolv i något industriområde och montera elektronik, två skruvar där och en sladd där, två skruvar där och en sladd där... någonstans står en radio och skvalar.
Det finns någonting i dessa situationer som inspirerar mig, jag tror att det har att göra med verklighetsförankring, det finns ingenting som känns artificiellt, ingenting som är romantiskt. Att ingå i ett maskineri, att vara en del av ett system, en helhet, allting är konkret och okomplicerat. Om jag försöker analysera vad det är i denna tristess som tilltalar mig så tror jag att det handlar om känslan av något som är genuint och äkta, i den världen är också allt enkelt i den mening att man vet vad som förväntas av en, på samma sätt som det finns en fara, så är det också väldigt bekvämt att låta sitt liv styras efter bestämda rutiner.
Det är i huvudsak i vardagen och den omedelbara omgivningen som jag hämtar mina idéer. Att hitta ett värde i det enkla är någonting som går igenom i mycket av det jag gör. Samuel Becketts sätt att nästan maniskt fokusera på detaljer och repetitivt lyfta upp det till synes meningslösa till någonting viktigt och intressant är någonting jag känner igen i mitt eget arbete. Gemensamt för många av dom personer som jag inspireras av är förhållandet till det meningslösa eller triviala som ett sätt att undersöka och i viss mån ifrågasätta vår världsbild och våra värderingar.
Att vara tydlig och konkret i mitt arbete har alltid känts viktigt, jag tror delvis att det handlar om en rädsla att bli för känslostyrd, att mitt arbete inte skulle få några andra kvalitéer än ytliga känsloyttringar. Strävan efter det konkreta bottnar också i min uppväxtmiljö där det finns en föreställning om att "riktigt arbete" är det enda som har ett värde, trots att jag jobbar med konst som rör sig inom det konceptuella så sitter känslan ändå kvar i ryggraden, att det jag gör bör vara väl förankrat i verkligheten. Min fallenhet att jobba fysiskt tror jag också bottnar i denna föreställning, att värdet av någonting sitter i hur mycket tid och möda man lägger i arbetet.
Det är alltid intressant att titta bakåt och få en överblick av vad jag har jobbat med. Jag kan bli förvånad över att det finns ett samband, att liknande frågeställningar dyker upp om och om igen. Jag har nog en bild av mig själv som ganska rastlös, att jag hela tiden byter spår. Det är nog sant i den meningen att jag hela tiden ifrågasätter mig själv och därför inte tillåter mig att stanna upp och bli bekväm. Förhållningssättet bottnar i rädslan att stagnera, att fastna i en nisch, jag inbillar mig att om jag stannar upp och sluta reflektera så kommer jag tappa förankringen i nuet och att det jag gör i dag bara skulle bli en produkt av vad jag gjorde igår. En stor drivkraft i mitt arbete är nog detta ständiga ”återuppfinnandet” av min konst. Det är på både gott och ont, det är krävande att hela tiden börja om, men det är också en garanti för att inte fastna i slentrian och rutinmässigt tänkande.
